Son of Kamikaze

Frank, Frank, Frank. Han är fanimej helt otrolig. Bara denna vecka har han lyckats skrämma livet ur sina föräldrar inte mindre än två gånger.

Först genom att klättra upp på Rubens tripptrappstol och (antagligen) upp på bordet bara för att trilla, kräka och sedan vilja somna. Det stank hjärnskakning om detta skeende varför vi ringde 112 och fick inte bara ambulans utan även brandkår och räddningstjänst i vårt vardagsrum. Ruben blev inte ens rädd. Han var mest imponerad. Efter att Rebecca åkt upp till sjukhuset med Frank kunde de konstatera att han var oskadd utan någon hjärnskakning. Men guuuuud så rädd man hinner bli.

Sedan idag. Efter att ha avlägsnat en tygblöja innehållande osedvanligt hög halt av äckel variant nummer 2 släpper jag honom att springa och leka medan jag rensar ut denna tingest med doft från Belzebub. Samtidigt sitter Ruben på den andra toaletten och avlägsnar sina restprodukter. Bakom spolandet av vattnet som rengör tygblöjan hör jag skrik och tänker att det är Ruben som vill att jag ska komma och hjälpa. Men skriken hade även en efterklang!? Shiiiiit, Frank har öppnat ytterdörren och gått ut i den stenhårda trappen. Jag hör honom skrika i förtvivlan. Jag ser bilder av brutna ben och armar, mosade ansikten och spillror av tänder. När jag kommer ut har han som tur är bara trillat två trappsteg ner, men blöder ur ena näsborren. Först tänker jag, jahapp akuten igen men sen tar jag mig samman och försöker smitta av lugn och trygghet till vår stackars minsting. Han lugnar sig efter en stund och dagen kan flyta på som vanligt. Men tänk om han hade trillat ända ner? Tänk om han brutit nacken? Tänk om, tänk om, sluta tänk om! Var glad att turen var på din sida!

Nu ligger stolarna ner när vi inte äter middag. Nu kommer ytterdörren alltid vara låst. Kanske till och med med skjuttillhållaren?