En månad in

Oj. Så har man plötsligt varit pappaledig i en månad. Intryck so far:

Det är lättare med två barn än med ett. Dels för att man får en naturlig uppdelning av dagen när man lämnar och hämtar på dagis. Dels för att Ruben och Frank är mycket bra på att leka ihop. Ok, det är klart att de bråkar. Ruben bufflar omkull Frank med sin kroppstyngd. Lägger sig på honom tills hans skrik får farsan att lämna vad han gör och säga "Rubeeeeen, vad gör du!? Var snäll mot din lillebror". Frank ger igen med sina ack så giftiga små fingrar dragandes i storebrors hår. När de dock inte bråkar hör man oerhört smitsamma skrik/gapflabb, bankande med diverse verktyg - kanske deras sätt att kommunicera för mig att uppstyrningen av vår lägenhet aldrig blir klar fort nog. Men så ibland när man tycker det är så där "för" tyst (alla småbarnsföräldrar vet vad jag talar om) kan man smyga in i deras rum och se hur de sitter och läser varsin bok, pysslar med sina djur eller kör ljuddämpat med sina bilar. Då känns det bra. De trivs. Jag trivs.

Man går som aldrig förr. Jag har en stegräknarapplikation i min mobil som bakgrundsbild. Den rapporterade en dag i förra veckan att jag gått mer än 20 000 steg. 20 000 steg!? Ett av min steg är mer än en meter tror jag. Det betyder att jag gick mer än 2 mil den dan. Wow. Inte konstigt att jag har gått ner 2 kilo.

Man fikar mycket. Och när jag fikar är jag enormt sötsugen. Det har ju varit semmeltider. Jag tror jag har klippt minst tio semlor sen jag började med ledigheten. Dessutom har jag tagit över min underbara frus fantastiska tradition att ta med brorsorna på fika på klostergården konditori varje fredag. Konstigt att jag har gått ner 2 kilo.

Sammanfattat måste jag säga att jag njuter för fullt av detta. Det är ofta man går med boysen i vagnen, stannar upp och känner efter. Då tänker jag: "Det där med att vara pappaledig. De e gött".