Den italienska slasktratten #2 - FINALEN
1 dag sedan
måndag 30 mars 2009
söndag 29 mars 2009
Mest notering för egen skull
Franks ordförråd växer. I dag lades ett ord till som tyvärr säger en del om hans föräldrars dåliga uppfostringsmoral:
Kaka.
Listan är nu:
Pappa
Mamma
Gucka -> titta
Kaka
Vad blir nästa ord? "Dry Martini"?
Kaka.
Listan är nu:
Pappa
Mamma
Gucka -> titta
Kaka
Vad blir nästa ord? "Dry Martini"?
fredag 27 mars 2009
torsdag 26 mars 2009
tisdag 24 mars 2009
Modeller redan
Ruben och Frank fick följa med sin fotomodell till mormor för att fotas i ett reportage för tidningen Femina. Spännande upplevelse för dem. De hade roligt och fick kakor och annat gott. Dock tror jag inte de ska göra såna jobb alltför ofta. Visst är det smickrande att ens barn är modellmaterial men det är nog mer av en vuxenvärld det där känner jag.
Här finns lite bilder från plåtningen.
Här finns lite bilder från plåtningen.
måndag 23 mars 2009
lördag 21 mars 2009
En språknotering
Franks språk har börjat ta fart. Inte i ord utan i ljud. I stället för att stöna obegripligt när han vill ha saker har det börjat komma ut obskyra men oerhört fantastiska låtsasfraser: Agugygahlödjelilöja. Fast vissa ord återkommer. Häromdan tror jag han sa Pa-p-aaaa runt 100 gånger. Underbart. Dessutom brukar han säga det när han vaknar efter sin dagslur. Ett tecken på att han vill mig något genom att säga det :). Sen har vi gu-ckaaaah som är "Titta".
Det är skitkul att vara med om att detta händer nu när jag är hemma med honom. Jag kommer rapportera nya ord löpande, mest för min egen skull, men även för de som är intresserade av en ettårings fantastiska språkutveckling.
Det är skitkul att vara med om att detta händer nu när jag är hemma med honom. Jag kommer rapportera nya ord löpande, mest för min egen skull, men även för de som är intresserade av en ettårings fantastiska språkutveckling.
onsdag 18 mars 2009
måndag 16 mars 2009
fredag 13 mars 2009
torsdag 12 mars 2009
onsdag 11 mars 2009
No rest for the wicked
Jahapp, då har Frank lärt sig att klättra upp i soffan också. Det torde innebära att han klarar av att klättra upp i diverse sängar i resten av lägenheten också. Det är kul att han gör fysiska framsteg. Dock är det samtidigt lite jobbigt att hans balanssinne och stabilitet inte utvecklas i samma takt...
Jag får väl vila från denna vaktpost någon gång i augusti. Då börjar jag jobba och Frank har kanske hunnit jobba upp tillräckligt med stabilitet för att inte skrämma ihjäl fröknarna på dagis.
Jag får väl vila från denna vaktpost någon gång i augusti. Då börjar jag jobba och Frank har kanske hunnit jobba upp tillräckligt med stabilitet för att inte skrämma ihjäl fröknarna på dagis.
söndag 8 mars 2009
Fevern't
Ruben har haft feber varannan vecka sen runt september/oktober förra året. Det är helt sanslöst. Man kan ställa "veckoklockan" efter hans febertendenser. En frisk vecka, helg, feber måndag eller tisdag. Sjuk. Helg. En frisk vecka, helg, feber.... o.s.v.
Vi är inte oroliga. Vi har faktiskt tagit prover och varit på en undersökning men alla hans värden som kom tillbaka från labbet är helt normala. Vi misstänker att det kan vara något syndrom i stil med PFAPA vilket är ofarligt, mest jobbigt med tanke på alla hemmadagar från dagis.
Nu har det gått två veckor utan feber. Hade regalskeppet Vasa legat demonterat i vår lägenhet hade jag tagit i varenda beståndsdel för att försäkra mig om att det blir tre feberfira veckor nu.
Vi är inte oroliga. Vi har faktiskt tagit prover och varit på en undersökning men alla hans värden som kom tillbaka från labbet är helt normala. Vi misstänker att det kan vara något syndrom i stil med PFAPA vilket är ofarligt, mest jobbigt med tanke på alla hemmadagar från dagis.
Nu har det gått två veckor utan feber. Hade regalskeppet Vasa legat demonterat i vår lägenhet hade jag tagit i varenda beståndsdel för att försäkra mig om att det blir tre feberfira veckor nu.
fredag 6 mars 2009
Son of Kamikaze
Frank, Frank, Frank. Han är fanimej helt otrolig. Bara denna vecka har han lyckats skrämma livet ur sina föräldrar inte mindre än två gånger.
Först genom att klättra upp på Rubens tripptrappstol och (antagligen) upp på bordet bara för att trilla, kräka och sedan vilja somna. Det stank hjärnskakning om detta skeende varför vi ringde 112 och fick inte bara ambulans utan även brandkår och räddningstjänst i vårt vardagsrum. Ruben blev inte ens rädd. Han var mest imponerad. Efter att Rebecca åkt upp till sjukhuset med Frank kunde de konstatera att han var oskadd utan någon hjärnskakning. Men guuuuud så rädd man hinner bli.
Sedan idag. Efter att ha avlägsnat en tygblöja innehållande osedvanligt hög halt av äckel variant nummer 2 släpper jag honom att springa och leka medan jag rensar ut denna tingest med doft från Belzebub. Samtidigt sitter Ruben på den andra toaletten och avlägsnar sina restprodukter. Bakom spolandet av vattnet som rengör tygblöjan hör jag skrik och tänker att det är Ruben som vill att jag ska komma och hjälpa. Men skriken hade även en efterklang!? Shiiiiit, Frank har öppnat ytterdörren och gått ut i den stenhårda trappen. Jag hör honom skrika i förtvivlan. Jag ser bilder av brutna ben och armar, mosade ansikten och spillror av tänder. När jag kommer ut har han som tur är bara trillat två trappsteg ner, men blöder ur ena näsborren. Först tänker jag, jahapp akuten igen men sen tar jag mig samman och försöker smitta av lugn och trygghet till vår stackars minsting. Han lugnar sig efter en stund och dagen kan flyta på som vanligt. Men tänk om han hade trillat ända ner? Tänk om han brutit nacken? Tänk om, tänk om, sluta tänk om! Var glad att turen var på din sida!
Nu ligger stolarna ner när vi inte äter middag. Nu kommer ytterdörren alltid vara låst. Kanske till och med med skjuttillhållaren?
Först genom att klättra upp på Rubens tripptrappstol och (antagligen) upp på bordet bara för att trilla, kräka och sedan vilja somna. Det stank hjärnskakning om detta skeende varför vi ringde 112 och fick inte bara ambulans utan även brandkår och räddningstjänst i vårt vardagsrum. Ruben blev inte ens rädd. Han var mest imponerad. Efter att Rebecca åkt upp till sjukhuset med Frank kunde de konstatera att han var oskadd utan någon hjärnskakning. Men guuuuud så rädd man hinner bli.
Sedan idag. Efter att ha avlägsnat en tygblöja innehållande osedvanligt hög halt av äckel variant nummer 2 släpper jag honom att springa och leka medan jag rensar ut denna tingest med doft från Belzebub. Samtidigt sitter Ruben på den andra toaletten och avlägsnar sina restprodukter. Bakom spolandet av vattnet som rengör tygblöjan hör jag skrik och tänker att det är Ruben som vill att jag ska komma och hjälpa. Men skriken hade även en efterklang!? Shiiiiit, Frank har öppnat ytterdörren och gått ut i den stenhårda trappen. Jag hör honom skrika i förtvivlan. Jag ser bilder av brutna ben och armar, mosade ansikten och spillror av tänder. När jag kommer ut har han som tur är bara trillat två trappsteg ner, men blöder ur ena näsborren. Först tänker jag, jahapp akuten igen men sen tar jag mig samman och försöker smitta av lugn och trygghet till vår stackars minsting. Han lugnar sig efter en stund och dagen kan flyta på som vanligt. Men tänk om han hade trillat ända ner? Tänk om han brutit nacken? Tänk om, tänk om, sluta tänk om! Var glad att turen var på din sida!
Nu ligger stolarna ner när vi inte äter middag. Nu kommer ytterdörren alltid vara låst. Kanske till och med med skjuttillhållaren?
torsdag 5 mars 2009
En månad in
Oj. Så har man plötsligt varit pappaledig i en månad. Intryck so far:
Det är lättare med två barn än med ett. Dels för att man får en naturlig uppdelning av dagen när man lämnar och hämtar på dagis. Dels för att Ruben och Frank är mycket bra på att leka ihop. Ok, det är klart att de bråkar. Ruben bufflar omkull Frank med sin kroppstyngd. Lägger sig på honom tills hans skrik får farsan att lämna vad han gör och säga "Rubeeeeen, vad gör du!? Var snäll mot din lillebror". Frank ger igen med sina ack så giftiga små fingrar dragandes i storebrors hår. När de dock inte bråkar hör man oerhört smitsamma skrik/gapflabb, bankande med diverse verktyg - kanske deras sätt att kommunicera för mig att uppstyrningen av vår lägenhet aldrig blir klar fort nog. Men så ibland när man tycker det är så där "för" tyst (alla småbarnsföräldrar vet vad jag talar om) kan man smyga in i deras rum och se hur de sitter och läser varsin bok, pysslar med sina djur eller kör ljuddämpat med sina bilar. Då känns det bra. De trivs. Jag trivs.
Man går som aldrig förr. Jag har en stegräknarapplikation i min mobil som bakgrundsbild. Den rapporterade en dag i förra veckan att jag gått mer än 20 000 steg. 20 000 steg!? Ett av min steg är mer än en meter tror jag. Det betyder att jag gick mer än 2 mil den dan. Wow. Inte konstigt att jag har gått ner 2 kilo.
Man fikar mycket. Och när jag fikar är jag enormt sötsugen. Det har ju varit semmeltider. Jag tror jag har klippt minst tio semlor sen jag började med ledigheten. Dessutom har jag tagit över min underbara frus fantastiska tradition att ta med brorsorna på fika på klostergården konditori varje fredag. Konstigt att jag har gått ner 2 kilo.
Sammanfattat måste jag säga att jag njuter för fullt av detta. Det är ofta man går med boysen i vagnen, stannar upp och känner efter. Då tänker jag: "Det där med att vara pappaledig. De e gött".
Det är lättare med två barn än med ett. Dels för att man får en naturlig uppdelning av dagen när man lämnar och hämtar på dagis. Dels för att Ruben och Frank är mycket bra på att leka ihop. Ok, det är klart att de bråkar. Ruben bufflar omkull Frank med sin kroppstyngd. Lägger sig på honom tills hans skrik får farsan att lämna vad han gör och säga "Rubeeeeen, vad gör du!? Var snäll mot din lillebror". Frank ger igen med sina ack så giftiga små fingrar dragandes i storebrors hår. När de dock inte bråkar hör man oerhört smitsamma skrik/gapflabb, bankande med diverse verktyg - kanske deras sätt att kommunicera för mig att uppstyrningen av vår lägenhet aldrig blir klar fort nog. Men så ibland när man tycker det är så där "för" tyst (alla småbarnsföräldrar vet vad jag talar om) kan man smyga in i deras rum och se hur de sitter och läser varsin bok, pysslar med sina djur eller kör ljuddämpat med sina bilar. Då känns det bra. De trivs. Jag trivs.
Man går som aldrig förr. Jag har en stegräknarapplikation i min mobil som bakgrundsbild. Den rapporterade en dag i förra veckan att jag gått mer än 20 000 steg. 20 000 steg!? Ett av min steg är mer än en meter tror jag. Det betyder att jag gick mer än 2 mil den dan. Wow. Inte konstigt att jag har gått ner 2 kilo.
Man fikar mycket. Och när jag fikar är jag enormt sötsugen. Det har ju varit semmeltider. Jag tror jag har klippt minst tio semlor sen jag började med ledigheten. Dessutom har jag tagit över min underbara frus fantastiska tradition att ta med brorsorna på fika på klostergården konditori varje fredag. Konstigt att jag har gått ner 2 kilo.
Sammanfattat måste jag säga att jag njuter för fullt av detta. Det är ofta man går med boysen i vagnen, stannar upp och känner efter. Då tänker jag: "Det där med att vara pappaledig. De e gött".
onsdag 4 mars 2009
måndag 2 mars 2009
Vikten av dagböcker
Jag vill kunna blicka tillbaka och veta att Frank ologiskt nog gick från att säga "Titta" till "Gukgga".
Jag vill kunna titta på foton av hur det var att traska med barnvagn i ösregn i två timmar och älska det, just som det hände idag.
Jag vill veta när Ruben bestämde sig för att fråga om det är så att magen spricker "när det kommer ut", dvs när barn föds :).
Varför inte blogga så att allt finns infört i en form av publik dagbok?
Mitt bloggliv har börjat. Vem vet? När jag är klar kanske man kan bläddra igenom så mycket som En Gig Gug?
Jag vill kunna titta på foton av hur det var att traska med barnvagn i ösregn i två timmar och älska det, just som det hände idag.
Jag vill veta när Ruben bestämde sig för att fråga om det är så att magen spricker "när det kommer ut", dvs när barn föds :).
Varför inte blogga så att allt finns infört i en form av publik dagbok?
Mitt bloggliv har börjat. Vem vet? När jag är klar kanske man kan bläddra igenom så mycket som En Gig Gug?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
